Idag känns det förvånansvärt bra. Det beror nog på att det är klämdag och att jag slapp uppstigningstjatet. Jag fick även sova till klockan var kvart i åtta, då jag äntligen förstod att oljudet inte kom från mobilen utan från arbetet ute på gatan.

Syrran kom förbi innan jobbet. Hon hade vars en ostbulle med, så Gabriel var uppe ur sängen på mindre än två minuter. Hade jag haft ork att gå ut så tidigt på skoldagar, så hade en ostbulle varje dag varit en problemlösare.

Jag berättade även att Natalies studentfest blir mitt sista firande med dem eftersom jag tänkt bryta till hösten. Eftersom jag inte är någon person man tar på allvar, så trodde hon förmodligen inte på mig ändå.

Dammsugningen jag hade planerat att få undanstökad i helgen tog jag itu med idag istället. Inga mer silikonkristaller från kattlådan och ingen mer irriterande småsten från vägarbetet att trampa på i hallen. Har jag tur är det kattsandsfritt dagen ut, och småstenen dröjer väl förhoppningsvis tills imorgon.

Imorgon är det ju nationaldagen. Jag har som vanligt inget större firande planerat; tänkte åka ut till IKEA och se om deras aktiviteter intresserar Gabriel och sen blir det väl att lyssna på nationalsången i några olika versioner.

Nationalsången, det eviga tjatandet om hur barnen inte längre får sjunga den på skolavslutningen... Jag har aldrig någonsin sjungit den på en skolavslutning! Man övade på den ett par gånger inför nationaldagen och när dagen var kommen sjöng hela skolan den och oftast var det lite "festligheter" i samband med det. På skolavslutningen var det "Den blomstertid nu kommer" som alltid var med och sedan varierades de andra sommarsångerna från år till år... Och nationalsången är ju knappast en sommarsång!

Helgen har gått förbi relativt smärtfritt. Ingen kommunikation med släkten, vilket är helt normalt. Jamaican jerk tacos i lördags, som fick fullt godkänt av Gabriel, och igår åt vi pastasallad. Testade också att göra bananpannkakor eftersom några bananer hade blivit för mogna för att passa vår smak, helt okej...

Sen var det visst ett terrordåd i London igen. Tråkigt för de drabbade, men mer känslor än så väcker det faktiskt inte hos mig längre. Det är en del av det som händer i världen, och ska inte särskiljas eller ges mer uppmärksamhet än annat, för då är ju terroristernas mål med händelsen verkligen uppnått. Tror ni löpsedlar som lyfter fram vad de lyckats med, töntiga böner på sociala medier och stjärnspäckade galor och konserter hjälper... Varsågoda att tro det!

Jag har slutat hoppas på att saker jag önskar ska hända sker. Vaga antydningar och små positiva tecken förstoras inte längre upp. Antingen kan det förbli som det är, eller så tror jag på det som sägs när det faktiskt blir handling. Vissa områden är fortsättningen inte upp till mig på, och på andra är det helt upp till mig!

Dags att diska upp det sista... Avslutar med ett citat från en av mina favoritfilmer...