Bus och Lenis fick somna in i tisdags, eller snarare jag fick dem mördade. Varsit skott i huvudet... 

Grät hela dagen fram tills de åkte iväg, med en paus för tandläkarbesök. Hade jag kunnat välja annorlunda hade jag gjort det, men jag var tvungen. Mitt liv kan inte gå ut på att torka piss varenda dag även om jag älskade dem som om de var mina barn, och jag krossade Gabriels lilla hjärta när jag tillslut gjorde det jag pratat om i flera månader. Efteråt blev jag tom. Ingen sorg. Ingen lättnad. Ingenting. Ville ringa och prata med mamma om det, sen mindes jag att hon är död. Gråter när jag skriver om det, går för att släppa ut dem från toa när jag luftat i lägenheten, saknar att bli nattad varje kväll, saknar att be Lenis sluta prata... Idag slängde jag kattlådorna. Kattallrikarna står kvar på golvet. Vet inte om jag ska diska dem eller bara kasta dem. Tycker mig se dem i ögonvrån ibland. De blev mina sista pälsklingar. 

Det är dags för lite förändring. Istället för att gå och sukta efter något jag förmodligen inte kommer att få, för att personen är för självcentrerad för att inse att jag är det bästa som någonsin kommer hända honom, så funderar jag på att börja träffa den jag slutade träffa för hans skull. Det är inte kärlek, och kommer aldrig bli, men det är fullständig förståelse, uppriktighet och att bli värdesatt för den jag är. Och dessutom universums gåva till kvinnor... Om inget världsförändrande händer på resan eller kommande månad...