Just nu känns det som döden är min enda morot i livet. Tanken på att jag en gång i framtiden kommer att slippa allt skit är det enda som håller mig uppe. Jag behöver bara orka x antal år till, sedan har jag fullgjort mitt ansvar...

 

För några år sedan var mitt mantra "Jag måste få dö, jag måste få dö", nu har jag det som belöning! Om jag bara ser till att min son blir klar med skolan och växer upp till en fungerande vuxen, så har jag gjort vad jag ska och är fri att göra vad jag vill med mitt liv, om det så är att avsluta det.

 

Ett tag försökte jag hitta saker som skulle kunna tända lågan, väcka lusten att fortsätta, men jag är f*n för trött!

Mannen jag hade velat ha, börjar kännas som något jag lika gärna kan prioritera bort, det skulle ändå aldrig fungera.
Att flytta bort från alla misslyckanden och alla energitjuvar, och komma ur gamla hjulspår som alla leder ner i sankmarksfyllda snåriga diken, känns inte heller som en möjlig utväg längre. Jag orkar inte genomföra en flytt!

 

Jag är så j*vla trött! Trött på att bli besviken på människor, trött på att tvingas in i situationer som jag vet kommer bli ännu ett misslyckande, trött på att låtsas må bra för att det är obekvämt för andra att höra att jag inte gör det...

 

Hade jag kunnat sova dygnet runt så hade jag gjort det! Men nej, när man väl lyckats somna så antingen blir man väckt av drömmar eller av att det gör ont i kroppen...

 

Jaja, det är inte så många år kvar nu!