Ikväll är det jobbigt. Känslan när man ägnat dagar åt att uppmuntra och lugna någons oro, försökt intala personen (och sig själv) att det inte är något farligt... och det visar sig vara oroande nog för inläggning... och man plötsligt blir orolig, rädd och hjälplös själv... Sedan träder ens väl utvecklade katastroftänkande in för att måla upp alla möjliga scenarios, så att man kan börja bearbeta saker som kanske inte ens kommer hända... Och man inser att det inte hjälper ett skvatt...

Arbetet med gatan utanför går framåt. Hoppas de snart är klara med den delen nedanför vår lägenhet. Vet inte hur många veckors, eller snarare dagars, oljud till jag klarar av. Smällande, brakande, skrapande, gapande och svärande... Hela gatan ska vara klar i oktober, men jag hoppas verkligen "min" bit är färdig långt innan.

Näpp, dags att återgå till oron!