Idag dog rosorna.

 

Idag dog även mitt hopp om att ha fel. Konstigt hur man trots att man vet att ens känsla är rätt ändå har nån självdestruktiv j*vla förhoppning om att man har fel. La ihop ett plus ett, väntade och lirkade, hoppades på att min önskan om uppriktighet skulle väga in. I natt, när jag redan var på dåligt humör, frågade jag mig själv vad f*n jag höll på med och konfronterade... fortfarande i hopp att få ett erkännande om att min känsla varit rätt.
Reaktionen kom idag på dagen. Inget erkännande om att jag hade rätt, utan full attack med skambeläggning, frågor om vilka vänner (som jag inte ens känner) hade frågat ut osv. Jag hade gjort fel, och hade absolut inte rätt.
Trodde att jag åtminstone räknades som en kompis, men det är jag helt klart inte. Jag är något man använder när man behöver en ego-boost, lugnas i en panikattack, något man leker med när man har tråkigt och sedan kastar bort när man inte behöver det längre.
Det är mitt fel! Jag borde ha känt igen beteendemönstret och inte låtit det växa fram någon tillit till att börja med.

 

Känslan av att inte passa in, att inte höra hemma i denna värld växer sig allt större. Jag kommer att gå tillbaka till det jag tänkte göra innan... Sluta försöka med såna som inte vill ha mig i sitt liv oavsett om det är "vänner" eller släktingar, inte ta mer kontakt än vad som är nödvändigt för att mitt och Gabriels liv ska fungera, aldrig mer sträcka ut en hjälpande hand utan att först ha frågat mig själv om det gagnar mig på något vis, anamma samma jävla falskhet som större delen av världen.

 

Japp, så känner jag! Världens invånare är till stor del ett j*vla stort falskt pack!
Skiter i folk som ligger utslagna i vinterkylan, är personen hemlös eller påverkad så är det dens eget fel och förtjänar ingen hjälp. Det kanske är DU som bär en del av skulden till att den hamnat där?
Reagerar med avsky och förtvivlan när en ung människa dör genom egen hand eller annans... Har DU koll på att ditt barn inte blivit ett självcentrerat h*l*vete som alltid låter sina behov gå före andras, och som har empati nog att inte driva någon annan till gränsen, eller släcka ett liv? Mina barn, andras ungar... Men vet du, ditt barn är inte mer värdefullt än något annat barn!

 

Kommer det nån flashig gala på tv, eller att man för den delen kan visa upp på sociala medier hur duktig man varit, ja då j*vlar går det bra att skänka och hjälpa.

Själv skänker jag inte en krona i samband med välgörenhetsgalor. Jag är av övertygelsen att sjukdomar, krig, svält och naturkatastrofer har ett syfte! De finns för att hindra vår värld från att bli överbefolkad... och för att vi ska kunna fortsätta vältra oss i jordens resurser. Tänker inte vara en hycklare och skänka för att motarbeta den naturliga urvalsprocessen.

 

Vill du ha min hjälp? -  Be mig, men fråga först dig själv om du hade hjälpt mig!
Vill du ha min omtanke? - Visa att den faktiskt betyder något för dig, mer än för stunden.

Vill du ha min ovillkorliga kärlek? - Se då till att vårda den!

Vill du ha min tillit? - Dröm vidare!

 

Jag är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli någons förebild. Och med de orden tänker jag sluta försöka föregå med gott exempel, och helt enkelt bli en kall, självcentrerad satmara. Jag skulle kunna bli så j*kla bra på det!