Så, då har man dragit två tänder till! Idag tog det 35 minuter att bedöva och 15 minuter att dra ut... Jag fick stå ut med lite smärta; efter tre olika sorts bedövning så är det bara att bita ihop om det fortfarande gör ont. Är fortfarande bedövad, nästan fem timmar efter första sprutan, så det är nog jag som är lite "sen".

"Du har väldigt bra tungkontroll." sa tandläkaren "Jag blev väldigt förvånad för att det är ovanligt att träffa på någon som har så bra kontroll över sin tunga!". Jaha... Tack?

Åtta tänder ute, då är det bara fyra(?) till som ska ut och sedan har vi den roliga delen... att laga det som ska vara kvar. Eftersom mina lagningar oftast bara håller två, tre månader, så önskar en del av mig att de bara kunde dragit resten också.

 

Hur blir det då så här? Att man som 38-åring ska dra ut nästan alla tänder man har kvar?
För mig var det främst en depression som ledde fram till det. Problem och bråk runt en, flytt, frånvarande sambo, sjuk mamma, socutredning för att sambon börjat knarka medan han ändå inte var hemma, behandlingshem för sambon som bara tog permissioner hem till sin mamma där rökapolaren också fanns, sjuk mamma, död mamma, bilolycka med whiplashskada som belöning, hög på tramadol på mammas begravning... Trycka undan känslor eftersom man ändå inte har tid att må dåligt. Sen, när dåvarande sambon äntligen skulle skrivas ut från behandlingshemmet, då berättade han inte ens att han hade blivit utskriven utan återvänder till mamma och tar ett återfall... eftersom socialen inte ville bekosta en familjehemsplacering för en person som har ett eget hem och familj, och redan kostat dem cirka 750000kr för sju månaders behandling.

Pang! Där någonstans kommer plötsligt alla känslor man tryckt ner tillbaka upp till ytan igen! Så inser man hur mycket fel det är på en, ifrågasätter om det någonsin funnits några känslor eller om man bara blivit utnyttjad under åtta år, och sen börjar man rationalisera bort andras (inklusive sonens) behov av en och tänker på hur bra alla skulle kunna ha det om man inte fanns...

Glömde jag borsta tänderna nu igen? Ja, men skit samma, det kvittar eftersom jag ändå ska dö...

 

Det blev så småningom bättre, började må ganska okej förra våren. Sen kom den sjuka huvudvärken som nästan fick mig att åka till akuten flera nätter. Åt rejält med värktabletter, som såklart inte hjälpte. Beställde till slut tid hos tandläkaren, fick antibiotika och smärtstillande och en tid för undersökning en vecka senare. Hade på känn vad som väntade...

 

Jaja, varför berättar jag då detta? Ja, inte är det som en del av er tror, att jag tycker synd om mig själv eller vill ha uppmärksamhet! Jag vet att detta är mitt fel, och jag är kanonbra på att lägga både skam och skuld på mig själv... Men! Jag har kommit fram till att om jag inte ska rasa totalt när detta är över så måste känslan av skam bort! Det här är jag, och duger jag inte som jag är, ja då kan du vara jäkligt säker på att du inte duger för mig heller! :)

 

Ha en toppendag!